breakingthedawn

Måndag kväll och hela mitt huvud snurrar. Har haft huvudvärk hela jävla dagen, vilket gjorde att jag inte kom upp imorse till idrotten så jag kom bara till IR, men det gick ändå bra. Fick tillbaka uppsatsen och visst den va bra men jag vet inte. Känner att vad jag än gör så räcker inte till. Allt känns så hårt och jobbigt. Specielt när man får reda på att en viss person inte klarar av att prata med mig längre. Och vi har alltid kunnat prata om allt, sov inte så särskilt bra inatt med andra ord. Känner mig jätte sjuk och så tom. Hur långt ska allt detta gå? När ska jag känna att det vänder? När ska jag kunna verkligen le igen på riktigt? När slutar tårarna rinna ner för mina kinder? När ska jag sluta känna behov att försvinna? När kommer jag sluta känna mig så misslyckad? När försvinner min ångest? Varför känns USA så långt borta just nu? Jag vill bara ha en kram och känna mig glad igen. Att jag inte är misslyckad och att jag inte förstör för andra. Alla tankar i mitt huvud och jag vet inte hur jag ska få bort dem. De äter upp mig, det finns snart inte mycket kvar av mig längre. Inte ge upp, inte sluta kämpa. Men jag undrar ibland vad som finns kvar att kämpa för. Jag vill inte ge upp på mina drömmar, men allt känns så hopplöst på något sätt. Hur det än blir, hur det än slutar så kommer det bli ett helvete känns det som. Jag vill så mycket men jag kommer inte dit, hur jag än försöker. Jag är så trött på att kämpa och le när jag gråter inuti. Va ska jag göra för att göra allt rätt igen? När ska folk tycka att jag är duktig igen? Kämpar och kämpar men ändå så kommer jag ingenstans och får knappt något för det. Är det meningen att jag ska få skit för jag mina behov framför andras lite då och då? Jag har alltid tänkt på alla andra före mig, men när jag väl tänker på mig först så får jag skit för det. Nej nu har jag väl klagat så det räcker. Längtar helt enkelt efter den dagen då allt blir bra igen i mitt liv. Önskar så att den kommer snart! Nu måste jag äta lite så allt slutar snurra i mitt huvud!