breakingthedawn

Life's a bitch. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Men man ska inte behöva gå igenom livet själv. Känns hårt att blivit lämnade ett par gånger helt själv. Vet inte riktigt vad man ska ta vägen för det inte finns någonstans förutom hem, men är det ett hem längre? Ska man behöver känna att man går på glas när man väl är hemma? Ska man behöva gömma sig och allt?

Besvikelse. Att se det i någons ögon eller höra de, är bland de värsta upplevelserna man kan uppleva. Att känna att man svek någon eller att man misslyckades med något. Att känna att man har gjort allt fel, att man inte duger till alls. Hur man blir mindre och mindre för varje ord/blick man får. Hur man kan bli världens minsta varelse och man inte kan göra något åt för att man svek någon eller gjorde något fel. Att gråta utan att någon kommer och tröstar en för ingen finns där längre. Hur ska man kunna hantera detta på egen hand? Specielt när alla lämnar en...

Förnekelse. Vi alla förnekar något i vårt liv. Om det är beorende av något slag eller känslor för någon, så gör vi det, vare sig om vi vill det eller inte. Är det rätt eller fel? Att vi förnekar våra liv och händelser ur det? Kan vi gå vidare i våra liv om vi förnekar att vissa saker har hänt? Eller måste vi ta tag i alla små saker för att kunna gå ur allt hel? 

Hopp. Ska vi leva på hoppet? Ska vi tro det bästa med alla? Är alla värda en andra chans? När vet man när det är rätt? När vet man att man kan lita på hoppet och få det man vill ha? Det är väl det som är saken, du vet aldrig. Du får helt enkelt chansa och hoppa ifrån bron och hoppas på att någon fångar dig. Leva på hoppet. Kan man verkligen det? 

Left alone in the dark
Screaming with all she can with her lungs
A bottle in one hand
Pills in the other
"Save me", she said
Make me give up this habit
Make me see the light
Make me feel joy again
Make me stop crying
Make me smile
Make me feel the hope again
Even though she said these things
Nothing happened
Not yet at least...