Nu kör vi!
Så då har jag också fallit för skriva en blogg...vet ej om det är en bra eller dålig sak dock. Behovet att skriva av sig är stort på något konstigt sätt men det behövs nog när jag tänker efter. Denna blogg kommer handla om allt möjligt men mycket om min kamp att klättre tillbaka till toppen på spiralen. En snur i taget som jag får höra av min mamma.
Nej idag så är man hemma just pga smärta i magen/huvudet..jätte kul :/ Hela min kropp känns så drogad och jag vet inte vad jag ska göra. Kan knappt röra den utan att det gör ont. Men det kan bero på andra saker som att man har blivit avisad ganska grymt med av sin vän. Han vill att jag ska låta honom vara och alla andra med men jag vet att han menar bara mig och jag förstår honom jag gör det nu i alla fall. Jag har inte varit den snällaste de senaste månaderna men sedan i mitt försvar så har jag nog aldrig mått så här i heller.
Smärta och ångest...läste för någon dag sen i Cosmo om hur tjejer ofta lider av "duktighet syndrom" och jag kände igen mig själv så himl mycket. Det här med att vara duktig och måste hela tiden komma hem med bra betyg för då blir ens föräldrar glada och allt känns så bra. Men när man kommer hem med inte så bra betyg så är allt inte lika bra längre och det skapar en ångest och press på en att man måste vara så himla duktig och bra. Sedan är det en "tävling" i skolan med om vilka som bäst betyg och vad man får på prov. Att få denna fråga : "Vad fick du?" är så ångest framkallande om man inte fick bra. Även om folk säger/visar att de inte dömer en så gör de det. Om de fick bättre än dig så innerst inne tänker dem "Ha jag fick bättre än henne/honom" och det är bara mänskigt eller är det? Har människan alltid tänkt så här? Har pressen varit lika stor på ungdomar som den är idag? Det känns inte som det. Jag får hela tiden höra hur det var bättre och lättare förr och jag menar även om vissa kanske säger det bara så finns det nog någon sanning bakom det hela. Att ångest vara inte lika vanligt, att ungdomar mådde bättre. Jag menar om man tittar på alla självmord och hur vissa använder helt sjuka medel att må "bättre", så gjorde folk inte innan eller? Har jag helt fel här? Jag erkänner att jag kanske inte alltid har använt "bra" medel att hantera vissa händelser i mitt liv men det är så hemskt när det går i överstyr. Men vilka medel är bra egentligen? Hur ska man kunna se skillnaden mellan bra och dåliga när man mår skit? Då gör man nästan vad som helst för att må bra. Sen hur långt ska det gå innan någon verkligen förstår att man behöver hjälp, att man inte klarar av det längre själv? Ska man behöva skrika och slå i sönder saker? Eller ska man bara flyta iväg i tysnad och hoppas på att någon ser att man är under ytan och knappt kan andas? Eller ska man berätta hela sin livs historia för alla man träffar på och hoppas någon av dem tar en på allvar? Det känns som att det inte finns några "rätta" svar i detta utan att man får helt enkelt prova sig fram tills någon lyfter upp en och ger en en kram. Men då kan det ha gått för långt...
Nej nu ska jag sätta mig i solen med min mamma och äta något =)
Nej idag så är man hemma just pga smärta i magen/huvudet..jätte kul :/ Hela min kropp känns så drogad och jag vet inte vad jag ska göra. Kan knappt röra den utan att det gör ont. Men det kan bero på andra saker som att man har blivit avisad ganska grymt med av sin vän. Han vill att jag ska låta honom vara och alla andra med men jag vet att han menar bara mig och jag förstår honom jag gör det nu i alla fall. Jag har inte varit den snällaste de senaste månaderna men sedan i mitt försvar så har jag nog aldrig mått så här i heller.
Smärta och ångest...läste för någon dag sen i Cosmo om hur tjejer ofta lider av "duktighet syndrom" och jag kände igen mig själv så himl mycket. Det här med att vara duktig och måste hela tiden komma hem med bra betyg för då blir ens föräldrar glada och allt känns så bra. Men när man kommer hem med inte så bra betyg så är allt inte lika bra längre och det skapar en ångest och press på en att man måste vara så himla duktig och bra. Sedan är det en "tävling" i skolan med om vilka som bäst betyg och vad man får på prov. Att få denna fråga : "Vad fick du?" är så ångest framkallande om man inte fick bra. Även om folk säger/visar att de inte dömer en så gör de det. Om de fick bättre än dig så innerst inne tänker dem "Ha jag fick bättre än henne/honom" och det är bara mänskigt eller är det? Har människan alltid tänkt så här? Har pressen varit lika stor på ungdomar som den är idag? Det känns inte som det. Jag får hela tiden höra hur det var bättre och lättare förr och jag menar även om vissa kanske säger det bara så finns det nog någon sanning bakom det hela. Att ångest vara inte lika vanligt, att ungdomar mådde bättre. Jag menar om man tittar på alla självmord och hur vissa använder helt sjuka medel att må "bättre", så gjorde folk inte innan eller? Har jag helt fel här? Jag erkänner att jag kanske inte alltid har använt "bra" medel att hantera vissa händelser i mitt liv men det är så hemskt när det går i överstyr. Men vilka medel är bra egentligen? Hur ska man kunna se skillnaden mellan bra och dåliga när man mår skit? Då gör man nästan vad som helst för att må bra. Sen hur långt ska det gå innan någon verkligen förstår att man behöver hjälp, att man inte klarar av det längre själv? Ska man behöva skrika och slå i sönder saker? Eller ska man bara flyta iväg i tysnad och hoppas på att någon ser att man är under ytan och knappt kan andas? Eller ska man berätta hela sin livs historia för alla man träffar på och hoppas någon av dem tar en på allvar? Det känns som att det inte finns några "rätta" svar i detta utan att man får helt enkelt prova sig fram tills någon lyfter upp en och ger en en kram. Men då kan det ha gått för långt...
Nej nu ska jag sätta mig i solen med min mamma och äta något =)
Kommentarer
Mikapela säger:
Du skriver brabra.
Och vi saknar dig.
<3
Trackback
