Utbyte
Just när man tror att det går bra och man känner sig på ganska bra humör så fallar det direkt när man har fått reda på att man har precis blivit utbyten. Önskar så att den smärtan man känner när man får reda på att man inte längre är intressant bara kan försvinna och inte finnas överhuvudtaget. Varför måste det hela tiden vara en tävling om vem som lyckas mest, den som lyckas först? På ett sätt lyckades jag först men ändå inte. Shit vad trött jag blir. Jag vill också lyckas och känna att jag också kan. Men istället blir jag utbyt av någon annan. Det är inte det att jag inte accepterar det, för det gör jag. Utan det är att jag vill också känna den här känlsan av att jag kan. Att jag lyckas göra något rätt utan att allt blir så jävla komplicerat. Jag vill bara känna att jag är i rätt riktning iaf, så jag kommer någonstans. Men vem vet, jag kanske kan få något ut av allt det här. Ha föreläsningar och tjäna en massa pengar på det. Tänk om jag måste gå igenom allt detta för att kunna fixa och ha en riktigt bra framtid? Ja tänk om...
