breakingthedawn

Ok nu sitter jag här och försöker få in glada, positiva tankar men det är inte världens lättaste märker jag. Varför ger jag mig alltid in i de mest svåra, komplicerade fallen när det gäller allt? Varför är jag så jävla envis? Varför kan jag bara inse att det är ok att ta det lugnare och med tiden så läker alla sår (men gör det verkligen? det)? Hur förlåtande ska man vara? När ska man säga ifrån? Jag har seriöst tusen tankar i mitt huvud och hur mycket jag än försöker ta en sak i taget så har jag 300 000 saker till att ta hand om. Jag vet att man ska inte se det så men gud va jag är trött på all den här skiten. USA nästa? Men sedan samtidigt kan jag inte vänta på att mitt liv ska börja. Jag hade som nyårslöften att jag skulle börja leva mitt liv precis som jag ville och inte låta det styras av alla andra. Det har inte riktigt gått så himla bra känner jag. Känner lite att jag låser fast mig eftersom jag känner mig trygg men det sårar mig nog mer än vad det hjälper. Va fan. Jävla dilemma man har. Jag önskar bara att jag skulle kunna få ha en liten smyg titt om hur mitt liv ser ut om 6 månader, om jag har äntligen lyckas hantera allt som händer och att jag har riktig lycka i mitt liv. Ingen som vet hur man se in i framtiden? Nej inte det...

I'm caught in your web and I'm stuck
How did you do it?
How did you catch me so fast?
How did you make me fall so hard?
Dammit it...