breakingthedawn

Söndag idag och min helg har varit full med händelser...både bra och dåliga saker. Blivit nobbad på flera sätt men den i fredags kändes ändå mest. Jaja skit samma, vi hoppas på ett Christmas miracle istället! Jag måste hoppas på det, för det är allt som jag har just nu, känns det lite som. Gårdagen va kul, mycket skratt och roligheter, så det var inte fel. Kollade One Tree Hill idag, är på säsong 6 nu ;) Haha ligger bättre till än svensk tv på söndagar till och med! Snart, snart är jag ikapp USA. Nej denna dag har varit sådär. Mycket tjafs och bråk som har påverkat mig en del. Att föräldrar inte förstår, att de bara inte kan låta en vara ifred och låta en komma till dem istället...

Ont har jag men jag kämpar så mycket som jag kan. Det är inte lätt men jag försöker göra det bästa av situationen. Hoppas ju så nu till jul! Det hade varit så underbart. För då vet jag att jag hade kunnat orkat mer. Jag hade trott på mig själv igen. Jag vet att jag har blivit mer självständig pga detta, men jag behöver fortfarande dig. Men om jag får en chans till så vet jag om att jag kommer inte kräva eller lägga en massa på dig. Jag kommer kunna ta en del själv, men jag kommer fortfarande vilja krypa upp i din famn och vara sårbar och lite beroende av dig. Men det är inte fel? Eller är det det? Kan man få lov att vara sårbar och vara beroende av någon? Jag tror på det iaf för jag har fått väldigt mycket när jag har öppnat upp mig och då känns det värt det. Jag hoppas bara så att jag får bevisa för dig att jag har mognat och blivit mer självständig! Men det betyder inte att jag vill vara utan dig! Bara få höra din röst igen och så kommer jag vara fast igen. Är nog redan fast tror jag, men behöver nog få din bekräftelse för att det ska bli verkligt igen. Jag väntar här fastän det äter upp mig. Mitt hopp är min engeri just nu. Det är det som får mig att ta mig igenom en dag och fixa prov och kunna skratta och känna mig något glad. Att jag har mitt hopp och mina drömmar. Och jag vet om att de blir verklighet och ganska snart med. 

Nej ska försöka andas och leva på mitt hopp. Har jag gjort det i tre veckor så kan jag göra det i minst tre veckor till. Kämpar så jag blöder men endå så står jag upp på två ben. Det betyder något, det vet till och med jag. Jag är stark, men behöver pushing i rätt riktning bara. Sov gott alla!

7 timmar. Man kan göra riktigt mycket på 7 timmar eller väldigt lite. Beroende på hur man känner sig eller vad man vill göra för 7 timmar i sträck typ. Död är man efter de 7 timmarna jag hade igår. Fast jag pratade nog med Robin i 1.5 timme av de 7, men det behövdes med. Tog bort lite av allvaret och jag kunde le och skratta utan att det var ansträngade. Jag är så glad över att jag kan ändå ha honom och Robban, Frazze, Chrille, Hannah, Nicole och Mikaela. Att jag kan ändå prata med folk och kunna känna mig glad och uppskattad för den jag är. Jag är så trött på att folk sviker en när man behöver dem. Känns bra att veta att jag har dem i mitt liv just nu. Att jag kan få visa mig ledsen och svag. Att jag inte behöver visa upp en fasad hela tiden. Underbart är det och ni ska veta hur mycket ni betyder för mig! <3

16 dagar sen jag hörde din röst. Den känns och jag försöker verkligen inte tänka på det eller dig, men jag kan inte låta bli. Varje gång jag ser en bild på dig känns det som att en del av mitt hjärta slits ut och jag får så ont. Försöker vara stark och inte tänka på att ringa dig när jag verkligen behöver dig. Igår hade jag behövt höra din röst. Din lugnade röst och fått mig att andas. Att höra dig säga att jag fixar detta och du kommer finnas där för mig. Precis bredvid min sida och lugna mig när jag behöver det. Jag vet hur allt detta har påverkat dig och jag skäms över det. Men jag vet att jag har gjort misstag, som jag inte kan ta tillbaka. Men jag ångrar dem. Jag ville och vill inte att detta skulle hända. Tro mig, hade jag kunnat ta tillbaka vissa saker så hade jag gjort det! Breathe honey, I'm right here by your side and I'm not going anywhere. 

Huvudet värker och snurrar. Jag är överallt känns det som. Lite ångest, panik, skratt, frispel och sånt är mitt liv just nu ;) But I'm not going anywhere, trust me ;) 

Så mycket kan hända i ens liv under en så kort stund. Undrar då hur mycket ändras under en lång period, som hela sitt liv? Undrar hur många saker/förändringar som kommer att ha hänt under alla våra år som människor. Men räknas allt? Varje liten sak...det borde göra det, eller? Thanksgiving nu i helgen. Även om vi inte firar det så borde vi nog räkna ut några saker som vi är tacksamma för i år. Livet är för kort för att skita i allt. Jag kan redan nu säger att jag är tacksam för alla mina vänner som finns där för mig, hur jag än mår. Men mer kommer när det verkligen är Thanksgiving. 

Nej nu ska jag nog försöker sova lite...har ju ett sjukt stort japanskt prov imorgon...

Sov gott nu...pussar 

Jaha då var det söndag igen. Typ måndags ångest just nu och det är inte kul...
Men helgen har faktiskt varit riktigt kul och jag har gjort hur mycket som helst känns det som. Bio i fredags med Nicole, Johan, Mikaela och Jeanette. Vi såg Twilight och den var riktigt bra. Rekomenderar den för alla. Ja sen tog jag bussen hem och det va sjukt mycket folk på bussen och jag ville prata med någon och jag fick ett sms ifrån Robban så det blev att jag ringde upp honom och pratade hela bussresan hem. Specielt eftersom det tog så himla långt tid pga snön. Riktigt kul att prata med honom. Sen somnade jag vid 3 någon gång tror jag. Sen på lördagen så ringde Gustafs kompis kvart i 9 och ingen annan svarade så jag var tvungen att svara och dra mig ur sängen för att leta reda på honom. Sen kunde jag inte sova så ja. Sen åkte jag in till stan för att träffa Chrille och vi kollade på film, snackade och hade kul. Sen in på Tasty House för att köpa godis för kvällen. Direkt till Hannah sen, där det blev middag med mycket snack. Riktigt trevligt var det. Kollade lite på film, sjöng singstar och sånt ^^ Kul var det och det får vi göra om =) Var hemma vid 1 och sen pratade jag med Robin i typ 2 timmar om allt och inget. Haha skit kul var det och jag flumade nog bort nästan en timme av samtalet med tanke på att jag hade varit uppe i nästan 18 timmar i sträck då :P Jaja somnade någon gång vid halv 4 tror jag och sen fick jag upp vid 12 idag. Riktigt skönt men var sjukt hes xD Hade väl pratat för mycket eller något. Nej idga har jag inte gjort något direkt. Försökte plugga lite japanska men det gick väl sådär och sen blev det One Tree Hill, snart klar med fjärde säsongen ;) Nej jag pratade med Jessica och Olivia idag med. Har inte pratat med dem på sjukt länge. Fick höra dem gnälla av sig och jag gnällde av mig, precis som alltid. Skönt att prata med dem. Har saknat dem nu. Jaja snart bara ett halvår tills de kommer ;) 

 Sönderstressad inför skolan nu precis innan jul, har ingen aning om hur jag ska fixa allt. Men det löser väl sig på något sätt. Brukar göra det iaf. Hoppas bara så att det gör det nu med. Känner att jag behöver lovet för att vila upp mig. Fast inte hemma då, utan någon annanstans. Vi får väl se hur det blir nu till jul helt enkelt. Expect the worst, hope for the best ;)

Life's a bitch. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Men man ska inte behöva gå igenom livet själv. Känns hårt att blivit lämnade ett par gånger helt själv. Vet inte riktigt vad man ska ta vägen för det inte finns någonstans förutom hem, men är det ett hem längre? Ska man behöver känna att man går på glas när man väl är hemma? Ska man behöva gömma sig och allt?

Besvikelse. Att se det i någons ögon eller höra de, är bland de värsta upplevelserna man kan uppleva. Att känna att man svek någon eller att man misslyckades med något. Att känna att man har gjort allt fel, att man inte duger till alls. Hur man blir mindre och mindre för varje ord/blick man får. Hur man kan bli världens minsta varelse och man inte kan göra något åt för att man svek någon eller gjorde något fel. Att gråta utan att någon kommer och tröstar en för ingen finns där längre. Hur ska man kunna hantera detta på egen hand? Specielt när alla lämnar en...

Förnekelse. Vi alla förnekar något i vårt liv. Om det är beorende av något slag eller känslor för någon, så gör vi det, vare sig om vi vill det eller inte. Är det rätt eller fel? Att vi förnekar våra liv och händelser ur det? Kan vi gå vidare i våra liv om vi förnekar att vissa saker har hänt? Eller måste vi ta tag i alla små saker för att kunna gå ur allt hel? 

Hopp. Ska vi leva på hoppet? Ska vi tro det bästa med alla? Är alla värda en andra chans? När vet man när det är rätt? När vet man att man kan lita på hoppet och få det man vill ha? Det är väl det som är saken, du vet aldrig. Du får helt enkelt chansa och hoppa ifrån bron och hoppas på att någon fångar dig. Leva på hoppet. Kan man verkligen det? 

Left alone in the dark
Screaming with all she can with her lungs
A bottle in one hand
Pills in the other
"Save me", she said
Make me give up this habit
Make me see the light
Make me feel joy again
Make me stop crying
Make me smile
Make me feel the hope again
Even though she said these things
Nothing happened
Not yet at least... 

Måndag kväll och jag är helt slut. Har inte sovit alls myckte de senaste nätterna, det håller inte. Somnar t.o.m på lektioner. Nej tidig kväll idag så jag kan komma igen med min sömn. Fast är nästan lite rädd för att sova, drömmer en äcklig mardröm varje natt. Skrämmer mig. Är så rädd att den kommer slå in. Jaja annars har det varit en lugn dag eftersom jag åkte hem efter första lektionen, mådde inte jätte bra och va hlet slut. Blev en massa One Tree Hill avsnitt istället. Har sett mer än halva säsong tre nu iaf ;) Kommer ikapp. Ligger bara ganska så exakt tre säsonger back xD Blir bara att kolla och kolla så fort jag får tid till det. 

Gårdagen va en rolig kväll med snack med Frazze, Robban, Chrille och Robin. En massa sms sen till Robin med...haha mobilräkningen blir kul sen ;) Nej men det va värt det. Blev glad och hade kul. Sen pratade vi i telefon för mer än 1.5 timme xD Jaja vi har iaf kul och kan prata om allt. Precis vad jag behöver just nu.

Är så förvirrad just nu om allt. Om jag ska våga göra något och hur jag ska veta vad som är rätt och fel. Ta en risk och se var jag hamnar eller stanna kvar där jag är? Jag lovade att vänta och det löftet ska jag hålla, men det betyder väl inte att jag måste sitta hemma och vänta? Jag kan väl få göra saker med? Jag menar det gör du och jag vet inte ens vad de är. Känns bara så jobbigt på något sätt. Att vänta och inte riktigt vet hur/vad man ska göra...allt snurrar i mitt huvud och jag har ingen aning om hur allt ska kunna snurra mindre. Jaja men vi tar en dag i sänder helt enkelt.

Har tänkt mycket på var man tar vägen när man känner sig ensam nu den senaste tiden. Mitt ställe var stranden innan, men nu vet jag inte. Känner på något sätt mer ångest om jag är där ensam, en mörk kväll. Usch vill inte känna så. Det var mitt ställe innan. Där kunde jag känna en trygghet och säkerhet, men nu känns det bara jobbigt och osäkert. Vill hitta ett sånt ställe igen...hade ett annat innan men det finns inte längre, inte nu iaf. Ett andningshål eller vad man ska säga. Jaja men vi får se helt enkelt.

Nej nu blir det nog mat till katten och sen krypa ner i sängen och försöka sova, om jag vill ens tänka tanken att komma ur sängen imorgon ;) Matteprov tillbaka imorgon? Vill inte ha tillbaka det men men...någon gång måste man så.

Sov gott på alla er ;)

Pussar

Jaha då sitter man här med typ migrän :/ Hemma idag med One Tree Hill och Prison Break avsnitt. Verkligen inte fel =) Skickat vocab sheetsen nu med. Skit va många ord det va dock...hoppas så att Leslie inte får för sig att förhöra oss bara sådär...men det är ju Leslie vi pratar om. Jaja det tar vi då. Fredag imorgon vilket betyder HELG, och min brors födelsedag på söndag =) Hela 12 år blir han...:O Växer upp fort, plus han har blivit riktigt kaxig nu med. Men det är nog bara bra specielt eftersom han går på Ljungenskolan ;) Kommer så väl ihåg när jag gick i sexan...med det är verkligen längesen. 5 år sen. Tiden går fort märker jag :P Ja tiden är lustig. Vi klagar på att vi aldrig har tid och att det går allt för fort, men när det gäller små saker som ladda ner en låt som tar mer än 1 min blir vi helt irreterade och tycker att det går för söligt...hur vill vi ha det? Ska det gå fort eller ska tempot sakta ner? Mår vi bra över att allt går i 500 km/h? Ska vi stress oss igenom hela livet och inte hinna med de små sakerna och de saker som faktiskt betyder något? Som att få se våra barn växa upp? Vill vi verkligen missa det genom att lämna de på dagis och knappt se dem under dagarna för vi jobbar så hårt för att få ihop den "perfekta familjen och ekonomin"? Var familj moral bättre förr? Jag hade inte velat vara hemma hela tiden. Jag vill ha ett jobb för jag hade blivit helt rastlös ifall jag hade varit hemma hela tiden. Men det verkar ändå som att barnen inte glömdes bort på samma sätt som de gör nuförtiden. Men hur kommer framtiden se ut? Kommer vi sönder stressa oss själva eller kommer vi kräva att tempot sänks? Det är väl ingen som vet fören vi är där, misstänker jag.

Usch nej måste verkligen sova nu om jag ska kunna orka gå upp imorgon...lång dag imorgon :P Sov så gott och så får vi väl se hur det går imorgon på Leslies underbara engelsk lektion ;)

Pussar

Onsdagkväll och jag är sjuk. Feber och ont i hela kroppen. Jag är så utmattad och orkar verkligen inget. Men jag var faktiskt duktig idag och svarade på nästan alla frågor till svenskprovet :P Hittade inte bara svar till tre frågor. Känner mig något stolt över det faktiskt ;) Sen blev det Gossip Girl och shit va bra det är!! Slutade så sjukt bra...längtar så tills nästa avsnitt kommer ut :D Sen blev det två avsnitt Desperate Housewives och det får mig alltid att må bra. Men något är fel, jag känner det. Känner ångest över skolan, över hur jag har behandlat andra och vad jag har gjort för fel i mitt liv. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka och ändra saker, saker som jag skäms över och som jag ser nu vad jag skulle ha gjort istället. Jag är snart 17 år och har ångest...är det mitt fel eller någon annans? Hade det gått så här om situationen såg annorlunda ut? Hade jag verkligen känt så här? Hade jag skrämt iväg dem jag älskar? Hade jag sårat så många människor? Imorgon kommer inte bli kul, men det kan bli riktigt bra eller riktigt dåligt. Önskar så att det blir bra för jag behöver det nu. Jag behöver känna mig mindre dum/taskig/elak/hemsk för det äter upp mig totalt. Ångesten har blivit en del av mig och hur jag än gör så försvinner den inte. Känns som att den kommer inte försvinna fören allt blir normalt och bra igen. Men när ska det hända? När jag har flyttat? Ska jag behöver leva med detta i minst 1.5 år? Jag vet att man ska göra det bästa av situationen, men hur lätt är det? Specielt när man vet vad man ska stå med och hur länge till? Visst jag är världs bäst på att räkna ner. Det har jag nog alltid gjort sedan jag flyttade tillbaka till Sverige, men ska det behöva vara så? Att jag väntar på att mitt liv ska äntligen börja? Men det kommer nog aldrig riktigt börja fören jag har kommit tillbaka till USA för det är mitt hem. Men jag behöver känna att det kommer hända och att folk stöttar mig och tror på mig. För just nu så tvilar jag på mig själv och jag vill inte det. Jag vill känna att jag kan tro att jag kan fixa allt detta. Fast jag behöver någon i mitt liv då. Jag hoppas så att det blir så. Nu ska jag försöka vara vaken för att kolla lite tv och sen blir det säng.

Sov gott och dröm sött =)
Puss

Måndag kväll och hela mitt huvud snurrar. Har haft huvudvärk hela jävla dagen, vilket gjorde att jag inte kom upp imorse till idrotten så jag kom bara till IR, men det gick ändå bra. Fick tillbaka uppsatsen och visst den va bra men jag vet inte. Känner att vad jag än gör så räcker inte till. Allt känns så hårt och jobbigt. Specielt när man får reda på att en viss person inte klarar av att prata med mig längre. Och vi har alltid kunnat prata om allt, sov inte så särskilt bra inatt med andra ord. Känner mig jätte sjuk och så tom. Hur långt ska allt detta gå? När ska jag känna att det vänder? När ska jag kunna verkligen le igen på riktigt? När slutar tårarna rinna ner för mina kinder? När ska jag sluta känna behov att försvinna? När kommer jag sluta känna mig så misslyckad? När försvinner min ångest? Varför känns USA så långt borta just nu? Jag vill bara ha en kram och känna mig glad igen. Att jag inte är misslyckad och att jag inte förstör för andra. Alla tankar i mitt huvud och jag vet inte hur jag ska få bort dem. De äter upp mig, det finns snart inte mycket kvar av mig längre. Inte ge upp, inte sluta kämpa. Men jag undrar ibland vad som finns kvar att kämpa för. Jag vill inte ge upp på mina drömmar, men allt känns så hopplöst på något sätt. Hur det än blir, hur det än slutar så kommer det bli ett helvete känns det som. Jag vill så mycket men jag kommer inte dit, hur jag än försöker. Jag är så trött på att kämpa och le när jag gråter inuti. Va ska jag göra för att göra allt rätt igen? När ska folk tycka att jag är duktig igen? Kämpar och kämpar men ändå så kommer jag ingenstans och får knappt något för det. Är det meningen att jag ska få skit för jag mina behov framför andras lite då och då? Jag har alltid tänkt på alla andra före mig, men när jag väl tänker på mig först så får jag skit för det. Nej nu har jag väl klagat så det räcker. Längtar helt enkelt efter den dagen då allt blir bra igen i mitt liv. Önskar så att den kommer snart! Nu måste jag äta lite så allt slutar snurra i mitt huvud!